Stå ut, stå ut, stå ut…

[Pink Kejoma]

Jag har mått dåligt så länge, precis som så många andra här. Jag har varit deprimerad i kanske 10 år, känns helt sjukt att det har gått så lång tid. Men jag orkar ju alltid leva en dag till, en timme till, så på något sätt känns det som att det inte kan vara så illa, jag kommer ju upp ur sängen, jag sköter min hygien, jag går till jobbet. För att stå ut med livet har jag skaffat strategier, så många strategier… Jag lyssnar nästan alltid på något för att slippa tänka, en bok eller poddar, jag ser till att alltid ha något att göra, jobbar, städar, bakar, tvättar, bara för att slippa vara stilla, måste vara igång hela tiden annars blir ångesten nästan olidlig. Jag har råkat utveckla en ätstörning för att kontrollera min ångest, bestraffa mig själv.

Livet blir fler och fler strategier, bara för att kunna stå ut men det blir ju bara svårare. Och nej, jag har ingen jag kan prata med, tyvärr. Jag berättade om mina självmordsplaner för min syster efter nyår och sen slutade hon höra av sig. Jag förstår ju att det är för att hon blev rädd och inte vet vad hon ska säga, men för mig blev det väldigt ensamt och det känns som att det inte spelar någon roll för henne om jag lever eller dör. Jag berättade för en vän att jag har självmordstankar, och hon sa att hon anat det, men sen har vi aldrig pratat om det. Hon frågar aldrig hur jag mår eller så.
Det känns som att ingen tycker om mig, bryr sig om mig…

Jag vet att mina barn älskar mig, men jag tror mer att det är för att jag är deras mamma så de har liksom inget val. Det känns inte som att de älskar mig som person direkt. De är ju tonåringar, och då hatar man väl alla och de är pojkar och då är det kanske enklare att vara med sin pappa, så hemma blir jag så ensam… Jag gör allt, men det är ingen som vill prata med mig. Och när jag börjar babbla om något som jag funderat på eller är intresserad av märker jag hur de lyssnar med otåligt tålamod, väntar på att jag ska sluta prata, som på jobbet.
Det finns ingenstans där jag känner att jag är sedd, uppskattad eller älskad. Och ibland får jag fullständig panik över att jag har ingenstans att ta vägen, jag vill inte vara någonstans egentligen, jag hör inte hemma någonstans.

Jag förstår att jag inte får ta livet av mig, för det skulle bli ett stort trauma för barnen, så mycket av min tid och kraft går åt till att planera min egen död så att det ska se ut som en olycka.
Jag fick covid, och stack ut och sprang 8 km efter två dagar för att jag tänkte att jag skulle dö av det, men jag överlevde, fick mer feber men inte värre än så. Jag tänker att jag skulle kunna dö av min anorexi, men det verkar ta tid och är osäkert. Jag har svårt att hålla disciplinen och klara mig helt utan mat, och det verkar som att inte ens det är ett säkert sätt att dö.
Jag har många planer, men jag ska inte berätta mer vet att det kan trigga andra.

Jag är 48 år gammal och jag vill inte leva mer, jag hittar ingen lösning på mina problem för det är ju jag som är problemet. Jag har fötts med gener som gör mig deprimerad, negativ och självmordsbenägen.
Jag har provat medicin, jag har mediterat, jag har försökt tänka positiva tankar, skaffa nya intressen. Jag har gått i terapi, men jag avbröt då jag insåg att den där stackars terapeuten kan ju inte hjälpa mig eftersom jag inte vill hjälpa mig själv. Jag är så fast i hopplösheten och självhatet att jag inte kan ta emot några fina ord eller hjälp till självhjälp.

Nu återstår det bara att stå ut… och även om jag känner mig oändligt gammal så förstår jag ju att det är många år kvar av livet och jag fattar inte hur jag ska orka?

[Pink Kejoma]

Känns ju extremt patetiskt att fortsätta skriva i min egen tråd, men men… jag har ju liksom ingen att prata med.
Blev en så dålig kväll hemma igår, så idag är det svårt att se någon anledning att skjuta upp mitt självmord, just idag tänker jag att det skit samma att ens försöka få det att se ut som en olycka. De kommer nog bara att tycka det är skönt att slippa mig.
Eller rent partiskt blir det kanske bökigt… jag sköter ju all logistik för barnen, skjutsar den store till skolan och den lille till träning. Det kommer ju att bli besvärligt, och det är väl det som stoppar mig just nu. Så sjukt hur det funkar med tankar och känslor, för jag känner verkligen att de kommer tycka att det är jobbigare att behöva rodda med allt skjutsande, än att de kommer sakna mig. Jag tror på riktigt att det är det de kommer bli irriterade på om jag dör.

Jag undrar ibland om jag på riktigt älskar mina barn. Jag kan liksom inte känna det längre, för jag känner ju ingenting längre. Jag känner stort ansvar och omtanke för barnen, men den där varma känslan som jag fick i bröstet förr finns inte kvar. Jag kan nog inte älska längre, och vad är det då för mening med att vara mamma, om jag inte älskar mina barn? Jag är ju redo att överge dem, lämna dem, och då måste man ju ändå vara världens sämsta förälder?

[Teal Bitulu]

Hej!

Jag tror inte du vill dö egentligen, utan bara “dö” från det tillstånd av totalt mörker och hopplöshet du känner just nu. Jag vet verkligen hur det är att vara fast i depression. För mig upplevs dom svåraste tillstånden som att är i ett stort rum utan dörr att ta mig ut till friheten. Jag bara går omkring där inne och förtvinar.

Men vad som definierar depression är egentligen det tillstånd du kände innan du började känna själva depressionen. Om det är av förhoppning att kunna dämpa mörkret eller tidigare situationer.

Så jag tror en stor del i att du känner som du gör är dessa försök till känslokontroll med att inte känna ångesten. Men ångesten är egentligen det tillstånd du känner innan de riktiga känslorna ska komma fram, som i sin tur talar om för dig vad det är som är fel i ditt liv och vad du behöver förstå och göra upp med för att lämna.

I den livssituation du beskriver så förstår jag att du är deprimerad. Den tar din energi och du blir tom på dig själv. Så du saknar ju dig själv och den rätta energin det medför för att du ska kunna få liv, kraft och komma vidare.

Vad har hänt tidigare i ditt liv som gjort att denna bottenkänsla kommit allt mer?

Blev orolig nu efter att jag läste din sista kommentar och hoppas att min kommentar hinner nå fram…

All kraft kommer här! 💖

[Azure Nubypy]

Ramlade in i detta ( fantastiska) forum ikväll och det som på något vis var synligast var du. Kanske var det meningen att jag, som sitter just nu och “jobbar” hårt med mina taskiga känslor, såg just dig.  Kanske något i din livssituation, som du beskriver, gör att jag vågar säga att jag (och förlåt om det inte är så) känner igen mig själv. Grips av din förmåga att uttrycka dig, grips av vad du säger – från mitt perspektiv, så mycket igenkänning. Hallå, titta in, så kollar vi, du gör mig lättad.

 

 

[Pink Kejoma]

Tack för era fina meddelanden!

Jag tror också att jag egentligen bara vill dö från livet som det har blivit, lämna mörkret och tomheten. När hela ens tillvaro bara handlar om att stå ut, så blir det till slut extremt tungt. Jag måste orka en dag till, jag måste orka en timme till, orkade jag igår så orkar jag idag. Vissa dagar känns kroppen så tung att jag knappt orkar stå eller sitta, det gör ont i varenda muskel, men ändå orkar jag. På något sätt så står jag ändå ut, jag håller ihop, går upp ur sängen och sätter på mig min mask som bara visar en stark, leende person.
Ibland får det mig att undra om jag verkligen mår dåligt på riktigt? Läser om alla dessa deprimerade människor som inte kan röra sig, som bara ligger i sängen och inte kommer upp, men jag kan ju alltid röra mig. Jag kommer upp ur sängen, jag duschar, får iväg barnen till skolan, håller koll på att de gör sin läxor, städar, tvättar, handlar och då kan det ju inte vara så illa? Får dåligt samvete för att jag tänker på mig själv som djupt deprimerad, när det finns andra som faktiskt mår dåligt på riktigt.

Jag har ingen som ser mig, och det är tungt, att vara så osynlig. Det är som att jag inte finns på riktigt, inte som en riktig människa. Jag är bara en kuliss för alla andra, den som ser till att det finns mat i kylskåpet, att barnen blir bekräftade, den som kommer med goda råd när livet är tungt.
Jag försöker be om hjälp ibland, men det är så svårt… Jag är så van vid att vara stark att varje utsträckt hand känns som att vika ner sig. Men ibland försöker jag, men det är ändå som att jag är osynlig. Jag berättade för min syster att jag inte vill leva, att jag planerar för att ta mitt liv och efter det slutade hon höra av sig. Vi sågs på ett kalas i helgen och hon bad mig om inredningstips till sin dotters rum…

Känns så skönt att kunna skriva av mig här, och att det finns andra som delar mina känslor. Att det finns de som ser mig, som lyssnar och som förstår. Tack!

[Teal Bitulu]

Hej 😊

Åh vad skönt att du svarade! 🙏 Jag har varit så orolig!

Jag tror det finns många som till synes ”orkar”, för att de befinner sig i ett överlevnads tillstånd. De dagar du känner att kroppen är extremt trött, tror jag är ett tecken på att du just då inte orkar koncentrera energi till att kunna visa ytan utåt.
De människor som inte orkar någonting har agerat på precis samma sätt innan, men att de nu inte längre förmår att göra det för att de saknar psykisk och kroppslig kapacitet.

Jag har själv varit väldigt uthålligt högproduktiv. Haft igång många projekt, organiserat, fixat för alla, varit trevlig, hjälpsam, lärt mig vara som andras mer ytliga sätt att umgås på för att förtjäna umgänge, haft ett bra självförtroende (min tänkta bild av mig själv), osv osv – medans jag känt mig SÅ ensam.

Allt jag gjorde för andra gav energiboost och näring för att kunna fortsätta ge. Det blev min identitet, att leva för andra. Människor blev glada utav det jag fixat. Den bekräftelsen var övernaturlig. Jag levde genom det dom kände. Även om de inte specifikt såg MIG eller gav MIG något tillbaka som jag egentligen behövde så lärde jag mig att ”nöja mig” med situationen. Det kändes mycket värre att ge upp allt fixande än att inse faktorn att jag behövde göra en större förändring som skulle innebära ett lämnande. Det kändes verkligen som att träda in i mörkret och det ville jag inte.

Men mellan varven kunde jag bli utmattad av denna enorma koncentration. Då orkade jag inte lika mycket under ett tag. Då kunde jag även känna en bra känsla av att inte vara aktiv, men sen när det hade börjat bli lite för lugnt där det verkliga mörkret börjat komma fram så fick jag panik. I den stunden lyckades jag komma upp igen i produktivitet där jag lånade energi från ångesten. Ångesten blev en motor. Det är fortfarande så idag, men jag orkar inte i lika hög utsträckning.

Så den egentliga depressionen finns där hela tiden, även om det kan kännas som att man ”mår bra” när man är igång, men det är för att havet av ångest just då är under kontroll.
Så din situation är lika mycket värd att tas på allvar precis som de som till synes inte orkar! 💚

Undrar lite kring det du beskrev med att vilja säga det du egentligen vill, men inte kan.. Kan det vara så att du hamnar i en låsning?
För om det är så, så är det i så fall ett tecken på att man känner att människorna inte förstår en själv. Inte bara det man vill säga, utan också en själv som människa. Det är som att man är främlingar eller olika arter. Om så även i sin egen familj. DNA är egentligen bara en material företeelse. Man behöver också känna en själslig koppling med de man är med, att de är på samma våglängd.

Vad hemskt med din systers avståndstagande! 😞

[Pink Kejoma]

Tack för din omtanke! Du verkar vara en väldigt omtänksam person. Känns sorgligt att denna fina egenskap verkar ha dränerat dig, att du gett lite mer än du egentligen orkat. Men du verkar klok och inkännande så jag hoppas att du hittar ett sätt att bli lika omtänksam och fin mot dig själv, som du verkar vara mot alla andra.

Jag känner tyvärr igen mig i att ha ångesten som drivkraft, mer än att få andras tacksamhet. Och att känna panik när allt är lugnt och står still. Jag måste alltid göra något, alltid vara igång… jag får inte stanna.
Så när jag pratat med vården så har jag ju alltid tackat nej till sjukskrivning, eftersom jag inte klarar av att vara sysslolös. Men samtidigt så är jag så trött och mosig i huvudet att jag knappast presterar på topp på jobbet. Jag brukade vara en maskin, jag kunde jobba länge och hårt, jag kunde hålla igång massor av projekt och hade stenkoll på allt. Idag glömmer jag, jag ser inte vad som skrivits i mail, jag försöker lägga påminnelser till mig själv men jag missar ändå. Jag skriver fel, jag räknar fel… och mitt självförakt växer i takt med att jag måste mörka mina misstag för att ingen ska märka hur kass jag är.
Ibland när jag upptäcker något stort jag missat, så känns det som jag faller, precis som när man faller ner för ett stup i en dröm. Marken öppnar sig och jag sugs ner i ett osynligt hål som bara finns på insidan av mig. Och då vill jag bara fly, dö, försvinna.

Kanske har jag en låsning för att prata, jag vet inte. Det känns bara så patetiskt när jag beklagar mig, jag är inte van vid att få empati eller sympati från min man eller min familj, så när jag berättar saker så får jag liksom inget stöd eller förståelse och då känns det som att jag bara gnäller. Bit ihop och kör, är det tysta budskapet. Eller i alla fall så som jag tolkar det. Så det är väl det jag gör, jag biter ihop och kör.

[Teal Bitulu]

Tack för dina ord 🙂

Förstår och känner med allt du beskriver utav liknande symtom. 🙏💗 Känner verkligen igen känslan att falla ner i ett slukhål och hur man genom kontrollen återfår stabilitet. Det är en rivande utrotningskänsla som känns väldigt realistisk.
Men det som egentligen sker är att ens ego dör. Egot är en självbevarelsedrift mot att vara totalt hjälplös. Att vara i underläge.
Inte det underläge där någon har makt över en.
Utan underläge där man ger upp sina försvar och sin kontroll.

Ett tillstånd där man inte längre får några ”gilla” för att ingen gillar att man är svag och hjälplös.
Man blir bara man hånad och föraktad.

Men egentligen vill man bara kunna släppa allt och vara i detta underläge eftersom det hör till att vara människa.

Jag undrar därför hur du känner kring att lämna den situation du befinner dig i? 🙂💛
I det du beskriver så känns det som att din situation är en stor del i att du mår som du gör.
Jag förstår att du säkert redan har tänkt i dessa banor att du kanske vill lämna men att egot hindrar dig eftersom din identitet styrks utav att du är mamma, fru, den som fixar åt barnen, lyssnaren, det perfekta ansiktet utåt för släkt och vänner, och den trygghet du känner i det praktiska. En omöjlig situation kan trots allt bli ett tryggt helvete som man hellre kan välja att ta livet av sig ifrån än att verkligen göra upp med. Eftersom du säkert också är rädd för vad dina barn ska tycka om dig som mamma, vad din man ska visa för förakt, syster och övrig familj, släkt och vänner. Det är inte heller populärt att en mamma lämnar sin familj eftersom familjen är helig och därmed också kvinnan. Det inger mycket skam och det är också en törn för egot.

Trots detta så är det ändå avgörande i vad man själv vill.
Om egot är mycket viktigare att värna om eller ens psykiska och fysiska hälsa.
För så kallad psykisk sjukdom är egentligen bara relaterad till ens sociala miljö.

[Pink Kejoma]

Jag har funderat på att lämna, men fastnat… jag ska inte gå in på detaljer men mina val handlar mer om rationellt tänkande än rädsla. Jag väger för- och nackdelar på ett väldigt osentimentalt sätt, och det är väl kanske där ett av problemen ligger. Jag värderar inte mitt eget mående särskilt högt, och just nu kan jag inte ens föreställa mig en framtid där jag är lycklig. Jag kan inte se hur det ska kunna hända och då känns det inte värt att ställa till med problem, inget kommer ändå bli bättre, det kommer bara bli dåligt på ett annat sätt.

Jag var så nära för några år sen… jag var till och med och tittade på en lägenhet och började buda. Men dem jag budade emot var två och jag var ensam, så jag ringde min pappa och bad om pengar. För första gången i hela mitt liv, jag kunde inte hålla borta tårarna när jag förklarade läget och bad om pengar för att kunna köpa en lägenhet. Men han sa nej… han tyckte att jag skulle stanna hos min man.
Jag drog mig ur budgivningen, och jag har stannat hos min man, pappa fick som han ville. Vi har aldrig pratat om detta efteråt, men något dog där. Han har aldrig frågat mig hur jag mår, han har aldrig frågat hur jag har det med min man, det är som det där aldrig hände.

Jag är så otroligt bra på att stå ut, pannben kallas det också. Jag kan ta mycket som andra vägrar acceptera, för jag kan bita ihop, jag kan stålsätta mig, stänga av. En fantastisk egenskap om man ska bli världsmästare i längdskidor, men helt värdelös om man är en vanlig människa med en hemsk livssituation. Jag stannar ju kvar…
Jag har verkligen vänt och vridit på saker och har försökt att prata med min man, min chef, banken… Jag är ju egentligen en problemlösare, men jag har inte kunnat lösa det här. Jag vet inte hur, men saker på jobbet gick från dåligt till värre efter att jag försökt prata med min chef om att jag mår dåligt.
När jag har försökt be om hjälp, vilket inte varit ofta, så blir det bara värre. De jag har pratat med har svikit, de har blivit tysta och stängt dörren jag knackade på.
Så jag måste klara mig själv, det är jag och pannbenet. De säger att ensam inte är stark, men jag brukar tänka att om man är ensam så måste man vara stark. Jag måste antingen lyckas vända på det här och komma ur mörkret, eller fortsätta stå ut, eller avsluta livet.

[Teal Bitulu]

Jag är inte så insatt i dessa frågor, men någon annan hjälp måste ju finnas att få!

Har du hört med kommunen, försäkringskassan, familjerådgivning (att du går dit själv), som kan lotsa dig vidare?

Jag tror inte du har mer råd att stå ut. Din återkommande trötthet och glömska är tecken på att du inte är så stark som du säger.

Nej, just nu känns det inte så för att du ju nu är i en omöjlig situation som blockerar din tro på att kunna känna det igen. Jag har känt samma sak ett flertal gånger, som att livet på riktigt varit slut om jag skulle lämna det jag befunnit mig i. Men sen när jag väl lämnade och det hade gått en tid så vände den känslan av hopplöshet. 🙂

Så du får inte ge upp i detta. 💗 Det finns lösningar och hopp även för dig, även om du inte vet om dom än. 🙂

Och även om du inte känner ditt värde själv just nu så känner i alla fall jag att du är alldeles för värdefull för att gå förlorad. 💛 Glöm inte det! 🙂

[Pink Kejoma]

Vad skönt att höra att du tog dig ut din hopplöshet och mår bättre! Bra jobbat!

Och tack för dina fina ord och din omtänksamhet.
Jag har sökt hjälp lite då och då under åren, men inte hittat något som funkar. Jag har provat lite olika mediciner men de har inte hjälpt, förutom de akut ångestdämpande, de är bra och hjälper när det kör ihop sig helt.
Jag förstår ju att problemet ligger helt och hållet hos mig! Så många andra har gått i behandling och terapi och blivit hjälpta. Men inte jag… Jag sitter så djupt nere i hopplösheten att det spelar ingen roll vad min terapeut säger, jag tror inte på att det kommer att bli bättre, jag orkar inte jobba och jag bryr mig ärligt talat inte. De jobbar ju utifrån att man ska vilja må bra, men jag bryr mig inte längre, jag känner ju ingenting och ser ingen framtid. Jag har ingenting jag längtar efter, ingenting jag drömmer om, så det finns inget att kämpa för och då är det enkelt att ge upp.
Så jag hinner knappt börja prata med en terapeut förrän jag avbryter och bokar ingen ny tid. Det känns som att det inte är någon idé. Och om jag inte ens vill bli frisk, så förtjänar jag ju faktiskt att ha det så här, att må så här?

Dessutom ser jag ut som helt normal person, så en läkare på vårdcentralen ville inte skicka mig till psykakuten för jag “såg inte deprimerad ut”. Jag pratar, jag går till jobbet, jag är välklädd, skrattar och skämtar, jag verkar vara precis som vanligt. Så det är nog ingen som tror på mig när jag berättar hur dåligt jag mår, för det syns ju inte. Hur kan man vilja dö, och samtidigt planera ett kalas för sin son?

[Teal Bitulu]

Jag tror inte jag kan göra mer nu.
Jag hoppas bara att du på något sätt kommer att återfå din vilja att orka försöka kämpa igen! 🙏💚

Önskar Dig Allt det bästa i livet! 😊🩵💛
Ha det fint! 😊